Detta är en riktigt spännande bok, vid flera tillfällen helt oförutsägbar på ett rent halsbrytande sätt (för mig i alla fall). Väl berättad om än något ojämnt bildspråk. Ibland originellt på riktigt, ibland platt och vanligt. Plotten är faktiskt helt lysande. Personteckningen i huvudsak välgjort (men varför måste deckare så ofta befolkas av idel deppgökar - var läser jag om den muntra polisen?) Lite mycket ord och detaljer för min smak, jag är otålig och drar åt det korthuggnare om jag får välja - ytterligare en redaktörsgenomgång kunde ha gjort manuset väl på den punkten. Uppläsaren då som jag ser att många kommenterar? Jag är rätt ny som boklyssnare, senast hörde jag en lång spänningsroman uppläst av Reine Brynolfsson. Electra Hallman är i stort sett lika bra - rent av likartad i tonfallet. Mer en fråga om smak än om kvalitet skulle jag säga. Hur man vill ha sin bok läst för sig: dramatiserad åt teaterhållet, ja, då blir man besviken. Rakt upp och ner för att själv skapa sig bilderna (mer likt att läsa tyst alltså) ja, då är hon bra. Definitivt läsrekommendation på denna hur som helst!

Amatörmässigt beteende av poliserna. Upplösningen hängs upp på oladdad mobil som ej laddas i bilen. Oproffsigt.

En riktig nagelbitare! Så spännande! Rekommenderas! 👏

Har avslutat efter halva boken, klarar inte av uppläsaren och kan därför inte koncentrera mig på boken.

Lite entonig uppläst

tyvärr. Var vänlig byt uppläsare till nästa bok. tråkig och enformig. boken i säg. ok

Håller med vad andra skrivit, i grunden en bra bok men alldeles för mycket trams runtomkring.

Boken är bra, men uppläsare är trött och oengagerad

En god pizza innehåller inte " kött-slamsor". En bra berättelse använder ord på rätt sätt. Här saknas det.

Berättelserna är bra, jag tycker att uppläsare visst är bra, men författaren använder alldeles för mycket metaforer för i princip allt som beskrivs. Det blir irriterande till slut. Det är helt ok att använda ibland, men hela, hela tiden blir för mycket. Till slut blir man så besatt av att räkna alla metaforer att man glömmer att lyssna på berättelsen i sig. Att beskriva en känsla, ett liv en situation, funkar bäst när det berättas för vad det är, utan att vika ut det i en massa liknelser från helt andra företeelser. Bara säg som det är, tänker jag irriterat efter ett tag, och gå vidare.