Storytel
Taggat i "Gästblogg"
Bli den första att kommentera

Fakta, fiction eller en salig blandning?

av: Maria den 19-04-2012 i kategorin Boktips, Författare

I morgon släpper vi den tredje och sista delen i serien om Anton Modin och idag så förbereder vi detta genom en gästblogg av författaren Anders Jallai, trevlig läsning!

Är mina böcker: Spionen på FRA, Landsförrädaren och Natoagenten sanning eller fiction? Ja, vad tror du? Och har det någon betydelse? 
Det är en fråga du som läsare har rätt att ställa dig. Samtidigt finnsdet andra som inte bryr sig. Ni är helt enkelt bara ute efter en stunds avkoppling och underhållning. Fine, det är precis det som är meningen med skönlitteratur. Vill du läsa fakta ? köper du helt enkelt en faktabok. Eller hur?

”Man ska inte blanda fakta och fiction. Vi har inga bra erfarenheter av det.” Det är en vanlig uppfattning bland landets förläggare och redaktörer. Trots det har vi lysande exempel på motsatsen: Jan Guillous Hamiltonserie, Dan Brown och t o m Stieg Larsson. Problemet som uppstår, är när det blir för mycket fakta i fictionböckerna. Då kan det bli både rörigt och tungläst. Läsaren kastas mellan fantasi och verklighet. Vilket en del läsare tycker är jobbigt. Andra älskar det.

Det här var frågor jag ställdes inför när jag skulle gå igång med att skriva min trilogi om det kalla kriget i Sverige. Jag började skriva fakta med noter och referenser, skrev t o m klart den första delen. Men där gick jag in i väggen! Någonstans insåg jag att den här sanningen som jag skriver på, inte leder till något gott. Varken för mig, er läsare eller Sverige. Sanningarna jag hade var alltför hemliga och alltför kontroversiella för att det skulle kunna finnas någon uppsida på materialet. Åtminstone då, 2007. Jag la projektet på is och det fick ligga där i ca ett år.

Det som hände sedan, våren 2008 var att jag efter en del övertalning av min bästa vän och ett visst missmod över allt material jag samlat in under ca 10 år, som nu gick förlorat. Jag hade bl a ett stort material om Wennerströms hemliga medhjälpare Mr X i Spionen på FRA, kallad Gunnar Anderson. Sveriges kanske största spion genom tiderna. Jag bestämde mig därför att skriva trilogin som en fiction, med fingerade namn och en delvis fingerad dramaturgi. Jag använde en del autentiska miljöer, de som var viktiga för handlingen, medan jag hittade på andra som exempelvis byns restaurang, The Rock, där mycket i trilogin utspelar sig. Resultatet blev så pass lyckat eller kanske snarare intressant att jag fick ett bokkontrakt innan serien var klar. Jag hade t o m några förlag att välja bland. Jag tog det som gav mig störst ”konstnärlig” frihet. Något som jag är glad för idag. För jag har inte gått igenom det här bokprojektet obemärkt och heller inte opåverkad av dess känsliga innehåll. Det har varit en spännande resa men samtidigt ganska obehaglig. Spioneri och Landsförräderi är ingen ”Walk in the park.”

Min första bok Spionen på FRA rönte en del uppmärksamhet just på grund av att den uppfattades som dokumentär. Det blev en grupp hard core fantaster som verkligen tog till sig den och budskapet. De följer mig nu på min hemsida där det mesta som skrivs är fakta.
När andra boken Landsförrädaren kom ut förra året, var det några av dessa läsare som blev besvikna, eftersom stilen hade ändrats en del. Det uppfattades som mer fiction än den första boken. Fine, tänkte jag igen. Det är precis det som var meningen. Landsförrädaren lockade till sig andra kategorier läsare, varav många kvinnor. Dessutom nådde den en yngre läsekrets, runt 20 vilket var glädjande.

I min tredje roman, Natoagenten fortsätter jag tåget mot fiction i själva berättarstilen men behåller ändå en hel del autentiskt material. Bl a fortsätter jag att citera ur verkliga dokument, hemliga rapporter, intervjuer och faktaböcker. Dessutom tror jag att själva slutsatserna i boken angående Estoniakatastrofen är de riktiga i stora drag.

Hur jag vet det? Tja, det vet du inte. Där bryter jag vårt läsar-författar- kontrakt med hänsyn till rikets säkerhet. Men jag säger: lita på mig och bli lite klokare på köpet.

Vi syns på The Rock, kära Storytel-lyssnare!

”I Jallai:s fictionserie finns en kärna av sanning” (Olof Frånstedt, operativ Säpochef 1965-78)

Titta på en film om Natoagenten här!

Bli den första att kommentera

Så kom Änglarnas svar till

av: Maria den 26-10-2011 i kategorin Författare

Vi är glada och stolta över att kunna presentera veckans gästbloggande författare, Stefan Einhorn: 

Hur blir en skönlitterär bok till? När bestämmer man vilka karaktärer som ska befolka bokens universum och hur skapar man intrigen? Alla författare har sin egen berättelse om hur detta sker. Själv gjorde jag en helt ny erfarenhet när jag skrev min senaste bok ? Änglarnas svar.

Jag har skrivit böcker tidigare, såväl skönlitteratur som fackböcker och nästan alltid har jag först haft ett koncept färdigt i huvudet innan jag har satt mig ner och skrivit. I och för sig har jag ofta gjort justeringar under resans gång, men strukturellt har boken ofta kommit att bli relativt lik min ursprungliga planering.

Men så blev det inte med romanen Änglarnas svar. Den här gången började jag med en tummetott och slutade med en hel bok.

Jag hade länge haft en tanke i huvudet om att skriva en novell som handlade om att det är lätt att göra goda gärningar när omvärlden jublar, men hur svårt är det inte att göra gott när det enda man kan förvänta sig är omvärldens fördömanden. En dag, efter att ha hört en föreläsning om litterär gestaltning, började jag skriva på novellen. Det gick snabbt och den kändes bra, men när jag efter ett antal bearbetningar läste igenom den, så kändes det som att något fattades, nämligen ett annat perspektiv på samma händelser. Så jag skrev ett kapitel till med en annan människa som berättade historien på sitt sätt och som därefter i sin tur utförde en god gärning utan att få beröm tillbaka.

Därefter satt jag fast. Vad skulle jag göra med två kapitel? Det fungerade inte som en novell och en hel bok var det definitivt inte. Jag lade skrivandet åt sidan och grubblade i stillhet på om och i så fall hur jag skulle komma vidare.

Sedan hände det. Efter ett samtal med en ytlig bekantskap föll plötsligt en pusselbit på plats och jag förstod hur jag skulle komma vidare och vad som skulle bli bokens huvudtema. Vetenskapsmannen Louis Pasteur har sagt ?Slumpen gynnar det förberedda sinnet? och det är helt sant, mitt sinne var verkligen förberett när den av en slump fick rätt impuls.

Därefter återstod arbetet med att strukturera texten och att skriva själva boken, så att varje kapitel innehöll något oväntat. Till slut hade jag en bok som såg helt annorlunda ut än min första tanke, med sju personer som berättar var sin del av historien och inte förrän man har läst det sista kapitlet inser man till fullo vad som har hänt. Och det blev en bok om gott och ont samt om vår förmåga och rätt till försoning och förlåtelse. Samtidigt måste den beskrivas som en spänningsroman.

Ja, det var i korthet historien om hur Änglarnas svar blev till. Hoppas den kan inspirera någon till att lita på den kreativa processen. För det är vad jag har lärt mig under tillkomsten av denna bok.

Bli den första att kommentera

Frågor och svar till Anders De la Motte!

av: Maria den 12-10-2011 i kategorin Uncategorized

Denna vecka har [buzz] landat hos Storytel, en efterlängtad uppföljare till Geim. 
Under förra veckan hade ni möjlgihet att ställa frågor till Anders de la Motte och svaren finns nu att läsa nedan! Vi tackar för både frågor och det väldigt intressanta svaren!

Vi hörs!

-Är Buzz en direkt uppföljare på Geim, eller kan man lyssna på den fristående?
[buzz] är en uppföljare och tar vid 14 månader efter slutet på [geim] Den går att lyssna på fristående men för att få ut maximalt av sin läs/lyssnings upplevelse är det bäst att börja med [geim]
- Var sitter du när du skriver, har du någon favoritplats?
Om det gäller rent skrivande funkar detta allra bäst i en lite lagom stökig miljö, som ett kafé, på ett flyg eller i en flygplatslounge.Då är jag tvungen att koncentrera mig helt på berättelsen och blir konstigt nog inte alls lika lätt distraherad som hemma i mitt arbetsrum, trots att det är tystare och lugnare där.När jag däremot arbetar med redigering och korrekturläsning föredrar jag att sitta hemma, mest beroende på att jag då har en mycket större bildskärm vilket ger bättre överblick.

- Visste du att det skulle bli en fortsättning när du skrev Geim?
Haha – nu är jag tvungen att bekänna färg…. Nej det visste jag faktiskt inte. När jag skrev [geim] var det bara ett hobbyprojekt som jag hoppades få antaget och jag hade inga som helst planer på en hel serie.Mitt första kontrakt med Alfabeta gällde två böcker och bok nummer två var tänkt att bli en helt annan historia. Efter lite funderande insåg jag dock att det fanns mer att berätta om HP och Rebecca. Under en semester i Dubai skrev jag ihop ett synopsis till det som skulle bli [buzz] och som faktiskt tar sin början i exakt den hotellounge jag satt när jag skrev ner det. Någon månad senare skrev jag ytterligare ett synopsis till tredje och avslutande delen [bubble] som jag arbetar med just nu. Båda mitt svenska och tyska förlag tände direkt, vi skrev kontrakt på alla tre böckerna och sedan var saken klar.
- Har du haft några böcker/filmer som förebild till Geim?
Väldigt många av båda sorterna. Jag hade skrivit ett par manus innan [geim] utan att riktigt hitta min grej. Efter lite funderande kom jag på vilken typ av berättelser, både filmade och sådana i bokform som tilltalade mig mest.Några av mina favoriter var/är ”En helt annan historia” av Håkan Nesser, ”Patient 67″ av Dennis Lehane, filmer som ”De misstänkta”, ”Memento” och en hel del klassiska thrillers som t.ex. Alfred Hitchcocks ”I sista minuten/North by northwest” (och som jag blinkar rätt friskt åt i [geim])Gemensamt för nästan alla dessa berättelser är att de vrider på läsarens/tittarens uppfattning om vad som är ”sant” och i flera fall blir man nästan tvungen att läsa/se om dem igen när man väl är klar.Jag bestämde mig för att försöka skapa en berättelse som dels skulle innehålla just denna typ av vändningar och dessutom ha en mängd klassiska thrillergrepp som förhoppningsvis skulle göra den svår att lägga ifrån sig.Jag gillar TV-serier som Simpsons och Family Guy mycket för att de funkar på flera plan. Mina barn ser dem som tecknade filmer med roliga gubbar som gör tokiga saker.Vi vuxna förstår lite mer av de olika anspelningarna på (amerikansk) politik och kultur och de riktiga hardcorefansen hittar ännu ett lager av antydningar eller blinkningar som vi andra missar. Detsamma gäller berättandet i [geim] och [buzz]Du kan läsa/lyssna på dem rakt av som spännande thrillers eller om du vill se den som en lite djupare analys av 2010-talets samhälle där bekräftelse och synlighet blivit så viktigt att många av oss ändrat våra beteendemönster radikalt på bara några få år (läs Facebook…) och där kampen om kontrollen över informationsflödet blivit allt hårdare.  Eftersom både jag och HP dessutom delar ett intresse för populärkultur föll det sig naturligt att smyga in mycket sådana referenser i manuset.Någonstans i den vevan insåg jag att den typ av berättande som jag försökte få till påminde väldigt mycket om ett bra dataspel vilket ju faktiskt leder oss till nästa fråga.
- Hur kom du på ideen till Geim?Min ursprungsidé handlade om en person på ett flyg som hittade ett USB minne med någon typ av oroväckande information. Informationen blev snabbt bilder och USB minnet förvandlades först till en kamera och därefter till en telefon.För att telefonen skulle gå att använda flyttade jag handlingen till ett tåg och så var plötsligt inledningscenen, där den bakfulle HP hittar telefonen på pendeltåget, klar.Jag hade redan kommit på att jag ville efterlikna dramaturgin hos ett dataspel och därmed var tankehoppet inte så långt till att låta även själva berättelsen handla om en typ av spel, placerat i skärningspunkten mellan Online och IRL.Många av er har säkert sett filmen ”The Game” med Michael Douglas (efter boken The Magus) men den är faktiskt inte min främsta inspirationskälla utan lite mer otippat den gamla TV-serien ”Den vita Stenen”  av Gunnel Linde.När jag var liten (på 1970-talet för den som undrar) visades TV-serien där barnen Hampus och Fideli triggar varandra att utföra allt mer krävande uppdrag för att erövra stenen. (Bland annat målar Hampus ett ansikte på kyrkklockan…)Många föräldrar i min lilla hemby tog fasta på det och när det var barnkalas hade de mest engagerade ordnat lekar typ ”Gå till Pelles kiosk, där får ni ett kuvert med nya instruktioner…” Jag gillade känslan av hur något väldigt välbekant som kiosken plötsligt förvandlades till något nytt och betydligt mer spännande då den blev del av en hemlig plan. Det är främst den upplevelsen som ligger till grund för själva Spelet i [geim]

- Lyssnar du på ljudböcker?
Om ja, kan du rekommendera en bok?Jag lyssnar mycket på ljudböcker, eller åtminstone gjorde jag fram tills dess att jag själv började skriva. Numera har jag dessvärre svårt att få tiden att räcka till eftersom jag brukade lyssna/läsa då jag reste i jobbet och jag nu använder jag den tiden till att skriva. (lovar bättring!)En av mina favoriter är Leif GW Persson och jag tycker Peter Andersson gjort ett väldigt bra jobb med att tillvarata Leifs vackra och lite ibland lite vemodiga sätt att uttrycka sig.

- Hur har du gjort research för de uppdrag HP gör?
Jag har besökt i princip alla miljöerna som böckerna utspelar sig i antingen i samband med att boken skrevs eller i mitt tidigare jobb som polis i Stockholm.Jag är rätt noga med research och försöker ligga så nära verkligheten som möjligt, utom i de fall då läsupplevelsen klart gynnas av att jag avviker. (som i några få polisiära detaljer)Beridna högvakten som HP bombar är mitt eget gamla regemente (K1) och jag har själv som 20-årig värnpliktig suttit på en häst med högvaktsuniform, pickelhuva, sabel och kandartyglar med käkarna ihopbitna av skräck för att hela kortegen skulle falla i sken.Lägenhetsdörren på Birkagatan 32 som HP klottrar ner var dessutom min egen fram till 2002.
- Har du själv utfört uppdragen som HP gör?
Haha- Nej det har jag inte. Det räcker att utföra dem genom HP:s ögon och känna hans ångest när konsekvenserna av hans handlingar börja klarna.

- Vad skulle du själv göra om du hittade en mobil som frågade om du ville spela, skulle du haka på?
Troligen skulle jag inledningsvis göra ungefär samma bedömning som HP. Vem är det som skickar meddelandena, vad går alltihop ut på, är det någon som skämtar med mig och kan jag i så fall vända situationen till min fördel?Därefter skulle troligen Rebeccadelen inom mig dra i nödbromsen.

- Har du hela historien klar innan du börjar skriva, eller hittar du på medan du skriver?
Bra fråga. Det är säkert olika för olika författare men jag har ett färdigt grundsynopsis som en stomme.Här listar jag vissa viktiga saker som ska ske, vilka platser som ska besökas och vilka nyckelscener och personer som måste finnas med i berättelsen samt i en vilken tidsordning de inträffar.Efterhand som jag skriver blir det dock ofta vissa avvikelser, främst då det gäller HP. Han är en ganska bångstyrig figur och gör inte alltid det som jag vill. Vanligen blir dock hans ”egna” förslag mycket bättre ;)

- Är du heltidsförfattare, eller gör du något ”vid sidan om”?
Nej, i alla fall inte ännu. Jag har tidigare varit polis i Stockholm och numera arbetar jag som säkerhetschef Europa, Mellanöstern och Afrika för ett stort internationellt IT-företag.En slags företagspolis skulle man kunna säga. Får jag möjligheten att skriva på heltid kommer jag dock att kasta mig över den ;)

- Var du med och bestämde vem som skulle läsa in boken när den blev ljudbok? 
Nej det bestämde ljudboksförlaget men däremot var jag med vid första inspelningen. (Rebeccadelen igen…)Mattias Linderoth som läser in böckerna imponerade redan från början och jag är väldigt nöjd med resultatet.Dessutom visade det sig att vi ursprungligen kom från samma lilla by i Skåne :)
- Kan du ge några tips till en som vill skriva en egen bok och få den utgiven?
Läs/lyssna på mycket böcker. - Se hur andra författare löser problem och försök lära dig av deras framgångar eller för den delen misstag. - Fundera ut vilken typ av berättelse just du vill skriva och vilka komponenter den ska innehålla.   För att öka chanserna att bli antagen av ett förlag bör man göra något som är lite annorlunda snarare än att kopiera sådant som redan är gjort, framförallt om man skriver spänningslitteratur.- Be vänner och bekanta att komma med feedback. Jag skickade ut [geim] till ett antal kompisar och gav alla en individuell uppgift. En kikade på tempot, en annan bara på inledningen, någon fick koncentrera sig på karaktärsbeskrivningarna etc.   På det sättet kunde jag få detaljerad och betydligt mer användbar feedback än om de bara sagt ”bra”. Generellt beröm är visserligen bra för egot men hjälper inte till att förbättra berättelsen.- Våga göra misstag och ge inte upp om du får negativ kritik eller blir refuserad. De allra flesta utgivna författare har blivit refuserade och negativ kritik får man även efter man blivit utgiven. Det är bara att bita ihop och kämpa på.- Det allra viktigaste tipset, men också det som statistiskt sett är svårast att följa är dock:
SÄTT IGÅNG OCH SKRIV!!!
Sverige vimlar av aspirerande författare men den stora vattendelaren mellan outgiven och utgiven är inte kräsna förlag utan att de allra flesta aldrig kommer igång.Väldigt många väntar på inspiration eller tror att de måste ha varenda detalj klar innan de börjar skriva. Sorry, men med den approachen blir man dessvärre aldrig författare.Någon sa att skrivande är 5% inspiration och 95% transpiration och det ligger mycket i det. Att skriva är ett arbete, oftast ett väldigt kul sådant, men trots detta – ett arbete.Börjar du inte blir du heller aldrig klar.
- Hur lång tid tar det för dig att skriva en bok?
Den frågan får jag faktiskt ganska ofta vilket är kul eftersom svaret är öppet för viss diskussion.1. Själva skrivfasen tar ungefär 5 månader. Då skriver jag på resor, nätter, helger och annan ledig tid och sköter mitt ordinarie jobb under dagarna.2. Inspirationstiden och researchen kan dock ta betydligt längre och är svårare att tidsbegränsa.Jag skrev [geim9när jag var 38 så om man räknar bort de första fem åren tog den delen 33 år...  :)Mellan utgivningarna av [geim] och [buzz] har det gått ett kalenderår men även om en del av researchen för [buzz] är rykande färsk är också mycket annat baserat på sådant jag upplevt långt tidigare.
3. Redigeringsfasen då man arbetar med sin förläggare och redaktör för att förbättra historien tar ungefär 5 månader den också.Ger man ut en bok om året räknas man i litterära kretsar som både snabb och väldigt produktiv!

Bli den första att kommentera

Författarblogg av Ann Rosman – Om Porto Francos Väktare

av: Maria den 16-06-2011 i kategorin Uncategorized

Men anledning av att vi nästa vecka släpper Ann Rosmans nya bok Porto Francos väktare kan vi idag stolt bjuda på ett gästinlägg i vår blogg från författaren. Mycket nöje! 

Porto Francos väktare är släppt! Hela vintern har jag suttit och knåpat, vridit och vänt på idéer och ord tills jag känt att berättelsen fallit på plats. Fallit på plats är fel ord förresten, det är få saker som händer av sig själv när man skriver. I alla fall när jag skriver. Bitvis går det trögt, men så emellanåt drar historien iväg och det är bara att haka på. Det är underbart när det händer, när man känner att det flyter, att personerna lever och berättelsen bjuder mig att följa med.

Vi kliver in år 1793 på Näverkärrs gård norr om Lysekil. Där bor Agnes som rattar familjens trankokeri men som nu, mot sin önskan, skall sluta med det eftersom hon skall giftas bort. Hennes tillkommandes tidigare hustru har dött under oklara omständigheter ? det sägs att hon dränkt sig ? och Agnes beslutar att ge sig av. Hon klipper av sitt långa hår och klär sig som man innan hon ger sig av ? till Marstrand. Marstrand är ett ?Nordens Gomorra? vid den här tiden. Ön är frihamn med Porto Franco-rättigheter och behandlas som ett eget land fast inom Sveriges gränder. Med detta kommer bland annat en straffamnesti för kriminella. ?Alla brott som inte går ?lif eller ära? förnär? dras ett streck över då du kliver iland på kajen och skriver in ditt namn i ?speculantlistan?. Förskingring och stöld är två bra exempel och paragraf 9, som innehåller den märkliga amnestin, blir till slut ett så stort problem att den ändras. Men innan dess har ett antal handelshus, som skickat medarbetare för att sätta upp filial på Marstrand, tvingats se startkapitalet försvinna med vederbörande som själv tagit pengarna och istället levt gott ute på klippön i salthavet. Till denna miljö kommer Agnes vars enda hopp är att tas för man.

I nutid börjar berättelsen med ett makabert fynd. En kvinna och ett spädbarn hittas i Gamle mosse, en torvmosse på Klöverön. Kriminalinspektör Karin Adler befinner sig ombord på sin segelbåt, på väg till Marstrand efter en helgvistelse i Skagen då hon kopplas in på fallet.

Kliv iland på Marstrands kaj och in i en annan värld, sänd en tanke till alla dem som gjort detsamma före dig. För det är just det jag tycker är så spännande, att koppla ihop en fiktiv deckarhistoria med den gamla svarta, ibland bortglömda historiken som omgärdar öarna på samma sätt som saltvattnet. Välkommen till Marstrand!

 

Salta hälsningar från Ann Rosman

Bli den första att kommentera

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

av: Maria den 07-04-2011 i kategorin Uncategorized

Vi har ju berättat tidigare att vi inte är så många på Storytel som driver den dagliga verksamheten. Detta är naturligtvis både kul och utmanande, men ibland kör det ihop sig lite.

I veckan hade vår VD Joans möjligheten att äta lunch med författaren Dan Buthler, ena halvan av Buthler & Öhrlund, för att bland annat prata om deras nya bok Jordens väktare. Men Jonas hade också möjligheten att ställa frågor från er lyssnare som ni hade ställt på vår Facebooks-sida.  Vi annonserade att svaren skulle komma som ett blogginlägg idag.

Så nu har vi kommit till den tidpunkt då vi måste be om ursäkt för att vi tog oss vatten över huvudet! På grund av allt som händer med arbetet att förnya och förbättra tjänsten så har vi helt enkelt inte lyckats sammanställa svaren under dagen.

Istället vill vi erbjuda den sista delen av Buthler & Öhrlunds smyglansering av sin blogg och återkommer nästa vecka med svaren på era frågor!

Bilden ovan är Stefan Sauk som läser in Jordens väktare!

Ha det gott och vi önskar mycket nöje med ljudböcker!

Katapultbana 3

Visst blir man nyfiken? Såg en skylt som pekade mot den när vi var på researchbesök på en anläggning för att lära oss mer om att spränga saker i luften. Vi fick tyvärr inte fotografera, vi ville nog båda ha den bilden. Naturligtvis var vi tvungna att fråga den vänlige mannen om vad en katapultbana är, men han flinade lite hemlighetsfullt.

Vi hade just kommit till en statlig anläggning som har kilometervis av stängsel med obligatorisk taggtråd. Vår värd skojar om att det vore bättre om taggtråden lutade inåt, vilket antyder att det krävs en ganska speciell läggning för att arbeta på stället.

Efter att ha fått en otäck, flera timmar lång, lektion i hur man med ganska enkla medel kan tillverka bomber och andra synnerligen skadliga manicker, fick då svaret. Katapultbanan används för diverse hemliga tester och utvärderingar av vapen. Men de anställda hade även en liten inofficiell tävling som gick ut på att se hur långt de kunde skicka motorblocket från en Volvo 740 med hjälp av sprängmedel. Kanske var det där med taggtråden inte bara ett skämt?.

Kumlaanstalten, så skönt att åka hem

Klyschan om skilda världar passar så brutalt bra. Den smutsgula muren är sju meter hög. Sju meter låter kanske inte så farligt, men stavhoppsfenomenet Sergej Bubka tog sig ibland över sex meter, med ansats, stav och bra spikskor. På insidan fungerar det effektivt som ett slut på världen.

Det kan uppenbarligen inte vara bra för själen att vara inlåst tillsammans med andra som, precis som andra däggdjur, reagerar med aggression på att vara fångade. Så hur ska vi hantera människor som inte kan/vill leva efter reglerna i samhället? Att sätta dem på ett ställe som Kumla är ju bara att skjuta problemet framför sig, vi förstår att det är nästan självklart att de som kommer ut så ofta begår nya brott. Se där, ett ämne att ge ett nobelpris till lösningen på.

Återigen fick vi lära oss att det vi ?vet? inte stämmer med verkligheten. Våra föreställningar om intagna som duschar och slåss i sterila, kaklade rum, visade sig vara gruvligt omoderna. Istället har alla egen toalett och dusch, ganska mycket som känslan i en korridor för studenter.

Området som anstalten huserar på är enormt med mängder av byggnader och flera stora öppna områden med bland annat en normalstor fotbollsplan. Vår ganska självklara fråga om vad som händer om en helikopter skulle landa för en fritagning besvarades med det ganska underbara ?det råder flygförbud över området?.

En annan bisarr detalj var rastgården helt inklädd i korrugerad plåt, för att de som har den högsta säkerhetsklassen skulle kunna komma ?ut? och spela lite basket.

Vi fick se snickeriverkstaden där de intagna måste jobba och den beskrevs med inte så lite stolthet som en av Sveriges mest lönsamma. Åtminstone fann vi en fantastisk ironi i att Kumla har monopol på att tillverka inredning till svenska anstalter. Så när det är upplopp i Tidaholm får fångarna på Kumla mer jobb.

Vilket ansvar har vi för det vi skriver?

Vi har ofta funderat över om det finns en risk att vi kan riskera att ge dåliga idéer till fel människor. Det sägs ju å andra sidan att upplägget bakom 11:e september-attackerna använts i minst tre böcker före det gjordes i verkligheten.

I kommande ?Jordens väktare? använder vi oss av väldigt enkla metoder för att ställa till med stor förödelse. Utan att föregå handlingen för mycket kan vi avslöja att vi tänkte i termer av ?Claes Ohlsson-terrorism?, det vill säga verktyg som är ganska enkla och billiga att komma över och använda. Givetvis är vi inte så tydliga med exakt hur man skulle kunna gå tillväga, men ändå. Vad tror ni som läser detta? Är det risk att vi sätter griller i huvudet på någon störd typ eller är det tvärtom så att det kan vara bra att peka på hur sårbart vårt samhälle kan vara för attacker?

Ljudbok, en annan sorts ?läsning?

Av någon anledning har vi haft mer framgång med våra ljudböcker än med de tryckta. Som vanligt försöker vi begripa varför det är så och som vanligt får vi aldrig hela svaret ;)

Vad vi vet är att en stor anledning är att Stefan Sauk läst tre av våra böcker. Glädjande nog är han tillbaka till kommande ?Jordens väktare? som släpps den 12 april. Det verkar som det finns två olika skolor av hur en bok ska läsas in. Tomas Bolme (mord.net) och Magnus Roosmann (Ares tecken) läser mer ?återhållsamt? vilket verkar ha sin publik, medan Stefan ställer till med en liten privat föreställning i denextremt lilla och helt ljudisolerade studion. Detär en märklig känsla att se honom utan att höra vad han säger. Som tur är kan ni ju det, vi är väldigt glada och stolta över att ha en så begåvad ?medberättare? Tillsammans blev vi till exempel nominerade till det första ljudbokspriset, Iris-priset, för hans uppläsning av ?En nästan vanlig man?. Snart har vi nöjet att bjuda på nästa föreställning.

Bli den första att kommentera

Mer Buthler & Öhrlund hos Storytel!

av: Maria den 31-03-2011 i kategorin Uncategorized

Förra veckan hade vi på Storytel äran att få smyglansera Buthler & Öhrlunds nya blogg i vår blogg som lite uppvärmning inför släppet av deras nya bok Jordens väktare.

Nu  kan vi berätta att vi får möjlighet att släppa Jordens väktare redan nästa vecka, en vecka före alla andra! Det tycker vi är så skoj att vi firar med ytterligare inlägg från Buthler & Öhrlund, varsågod!

På plats i Florens II

Vår guide, Malin är verkligen en skatt! Med, (ibland tillkämpat?), humör, lotsar hon oss genom gränder och sekler. Med tanke på att våra frågor inte riktigt handlar om det andra turister brukar fråga, (Var finns det avsides garage man kan hyra för att kunna svetsa? Finns det ett industriområde där man kan provflyga ett leksaksplan som har en topphastighet på 300 km/h?), gör hon ett storartat jobb. Hon ordnar till och med ett möte med en lokal frilansjournalist som får in en artikel om oss i Corriere della Sera. Intervjun sker över en, sedvanligt utdragen, middag med mängder av rätter från det toskanska köket. Ibland är det helt ok att arbeta över. ;)

Efter några underbara dagar i staden inklusive en bilutflykt upp i bergen på hisnande småvägar har vi lyckats låta våra skurkar utföra ett väldigt spektakulärt terrordåd mot EU:s miljöministrar och försöka komma undan en mängd poliser på bergsvägar utan skyddsräcken. Om du inte är nyfiken på att läsa ?Jordens väktare? nu, så säg inte att vi inte har försökt ;) (Boken utkommer på Bra Böcker Bokförlag den 8:e april 2011).

Denna bok hade blivit så mycket sämre och mindre spännande utan Malin Jansson i Florens. Tack och kram, Malin!

Research och trovärdighet

Även om det mesta vi hittar på är dikt och ljug så arbetar vi efter en enkel tes. Om vi väljer att skriva om något som finns i verkligheten, så ska vi ta reda på hur det är i verkligheten. Vi vet ju inte vilka som läser, men det lär ju finnas piloter, sjuksköterskor, brandmän och politiker. så ofta vet läsarna mycket mer än vi om något vi vill beskriva. Vi blir själva irriterade när vi upptäcker saker i böcker som vi vet eller misstänker är fel, så det känns viktigt att inte utsätta er läsare för det samma. Trots allt försöker vi skapa en underhållande illusion att kliva in i och där vill vi att ni ska vara kvar så länge som möjligt.

Dessutom är det fantastiskt kul att träffa alla hjälpsamma människor som glatt står ut med våra frågor och infall. (Tack allihop som har hjälpt oss, förresten!)

Vissa saker hade vi aldrig kunnat dikta ihop utan de har uppstått när vi varit ute i verkligheten. Sättet som Silfverbielke stjäl en Ferrari på, den fule och otrevlige besättningsmannen i hamnen i Travemünde och när vi skulle hitta en tröstlös barndomslägenhet till Linda Scheckers tragiska uppväxt. När vi letade bland höghus i Flemingsberg hamnade vi på Terapivägen och så fick det naturligtvis bli.

Vi har även haft ofantligt stor hjälp av våra nya vänner på polisen, som till exempel vår ?hustekniker? Björn Rydh, som ju finns med böckerna med eget namn. Bilden är från Polishuset där vi fick gå igenom fotografering och lämna våra fingeravtryck.

Att ?skriva? ihop

Vi får ofta frågan hur det går till när man skriver ihop. Faktum är att vi inte har en aning. Vi brukar säga att Dan inte kan skriva och att Dag inte kan tänka ;) Så för att få ihop en halvhygglig författare behöver vi vara två.

Vi bestämmer oss för att en bok ska handla om ett tema. När vi har detta klart för oss så sätter vi oss under några intensiva veckor och bestämmer karaktärer, miljöer och handling kapitel för kapitel. Först när detta är gjort sätter Dag sig och skriver hela historien. Sedan återstår bara genomgången av vår redaktör, alla tusentals korrigeringar efter hennes skarpsynta upptäckter, korrekturläsning och lite arbete med omslag, marknadsföring andra detaljer. Så det är ofantligt skönt att vara två nästan jämt. Utom när pengarna ska fördelas ;)

Underhållning eller allvar?

Ibland känns det lite trist och orättvist att böcker klassas ned som lättviktiga och ointressanta för att de placeras på en viss hylla hos bokhandlaren. Precis som att det är lite ?fult? att skriva saker som många människor kan och vill läsa.

Vi har alltid en fundering kring ett ämne som bas när vi börjar på en bok. Inför ?mord.net? funderade vi på att skriva en debattbok istället, men kom fram till att vi förmodligen inte skulle få en speciellt stor läsekrets. Så vi valde att göra en vuxensaga som visar på att det finns ett gigantiskt behov av att världens poliser hittar former för att samarbeta mot brottsligheten på Internet. Även om det inte har gått riktigt så långt som i boken är det fortfarande ett otroligt stort problem. Är det då fel väg att gå via underhållningen för att kunna starta en debatt?

Bli den första att kommentera

Buthler & Öhrlund hos Storytel!

av: Maria den 24-03-2011 i kategorin Uncategorized

Det har nog inte undgått någon att författarduon Buthler & Öhrlunds böcker har blivit populära och uppmärksammade på Storytel!

Det är många som gillar böckerna och ännu fler som har åsiketer om desamma, så vi blev väldigt glada när vi hade möjlihet att bjuda in till frågestund med Dan Buthler på vår Facebook-sida den 9 mars så du som lyssnare kunde ställa frågor och ventilera tankar kring böckerna och få svar!

Den 12 April släpps Buthler & Öhrlunds nästa ljudbok, Jordens väktare, på Storytel och detta vill vi uppmärksamma lite extra! Så vi har nu glädjen att berätta att Buthler & Öhrlund kommer att smyglansera sin egen blogg genom att gästblogga hos Storytel!

De kommande veckorna får du läsa om hur denna författarduo arbetar när de skriver böckerna! Vi får en liten inblick i allt från manus-arbete, reserch och hur det går till när boken blir ljudbok!

Vi börjar med ett första inlägg från Buthler och Öhrunds blogg redan idag, varsågoda!

 

Visst är det intressant att så mycket av vår underhållning handlar om död?

De flesta av oss har ingen egen erfarenhet av döda människor. Visst finns det människor som har som arbete att ta hand om en oundviklig del av livet, men idag dör allt på behörigt avstånd från oss. Inte ens slakten av det vi äter dör inför oss.

Är det därför döden är med i nästan alla våra lediga stunder? Vi kopplar av med filmer, tv-serier och (helst, om jag får välja ;) ) böcker, där handlingen kräver att någon stackare sätter livet till. Allt från de smågulliga ?Morden i Midsommer? till overkliga splatterfilmer. Mord och död är basen för merparten av vår underhållningsindustri.

Varför är vi så fascinerade av döden? Handlar det om vårt behov av att se det goda vinna i en värld där vi, som aldrig förr, får höra om allt elände som drabbar människor varenda dag?

Får vi utlopp för primitiva däggdjursinstinkter som kräver hämnd i ett, åtminstone på ytan, välordnat och civiliserat samhälle? Eller är vi bara slöa och har vi bara vant oss vid att någon måste dö för att föra historien framåt?

Vad ska läsaren tänka?

Vi hamnar ofta i diskussioner om hur vi ska berätta en viss episod för att få fram en viss känsla eller attityd. Det är ju inte så spännande att läsa att någon ?är så arg att han kokade inombords?.

Samtidigt som vi letar efter ett nyanserat sätt att uttrycka just denna händelse så ska det beskrivningen passa in i handlingen, drivet och tempot, och stödja och helst fördjupa känslan läsaren får av karaktären.

Allt detta kan göras på så många olika sätt och dessutom har vi nu förstått att hur vi än väljer att göra, så kan det läsas på nästan lika många sätt. Så vi har kommit fram till att vi helt enkelt måste skriva på ett sätt som vi båda känner uttrycker det vi vill nå fram med och sedan får vi hoppas att så mycket som möjligt når fram till läsaren. Det är nämligen så att ingen läsare någonsin kommer att få ?höra? samma historia som vi försöker berätta, bara en alldeles egen variant, som är personlig för var och en. Men i detta ligger å andra sidan en otrolig charm.

Hur kommer ni på allt?

Det korta svaret är väl egentligen att dikten aldrig ens når verkligheten till knäna. Om vi säger Josef Fritzl? Eller den i stort sett okände ukrainaren Andrej Tjikatilo? Han dömdes till döden och avrättades för att ha mördat. torterat och delvis ätit upp 52 kvinnor och barn. Polisen hittade delar av offren i en frys i hans hem.

Så när vi skriver om den ondska som faktiskt finns i världen så kan det låta som vi är helt vrickade. Det kan ju i och för sig vara sant, men jag tycker kanske inte att det går att använda just våra böcker som bevis ;)

Visst är vi väldigt öppna med att beskriva vad människor är kapabla till och beredda att faktiskt göra mot andra, men på det stora hela är det ju faktiskt mycket värre att läsa en kvällstidning en helt vanlig vecka.

På plats i Florens

Vi åkte på en resa till den vackra, gamla staden i Toskana. Våra skurkar i ?Jordens väktare? kommer nämligen att ställa till med en massa trubbel bland all historia och konst. Vi har tyvärr inte tid och råd att åka till alla ställen vi skriver om och eftersom detta åter är en internationell historia så kan vi ibland önska att vi kunde hålla oss till att skriva om mord på Gotland, eller något annat ställe där vi kunde ha råd att vara så noggranna som vi skulle vilja. Men till Florens måste vi helt enkelt åka.

Det började ju inte så bra, i Frankfurt fick vi beskedet att det snöade och stormade (mars 2010) så det var nog lite oklart om det skulle gå att flyga dit. Senare när vi nästan gett upp visade det sig att vi kunde flyga till Bologna som tydligen har en mycket större flygplats. En titt på kartan visade att det ändå måste vara bättre än ett hotellrum på flygplatsen i Frankfurt. Så sagt och gjort. Att vi hade bokat hyrbil till flygplatsen i Florens måste ju gå att ordna? Det skulle gå buss dit och det var ju bara 13 mil.

Nu visade det sig att trafiken här mäts i timmar och inte avstånd. Snön hjälpte ju förmodligen inte heller. Så när vi kommer fram efter en fem timmars krypkörning i Alperna var taxi det enda som funkade. Det visade sig dock snart vara en välsignelse. Florens är nämligen, på gott och ont, i grunden fortfarande en medeltidsstad. Och då var yrket stadsplanerare inte riktig på modet. Så man får helt enkelt inte åka in i stora delen av staden och även om man gör det så är det ett veritabelt äventyr att parkera.

Så, ännu en gång, fick vi en påminnelse om att man inte kan planera vare sig terrordåd eller bokhandling utan att resa sig från tangentbordet och åka ut i världen. Att det sedan är till ett ställe där mat och vin är helt fenomenalt får man bara ta ;)

Gilla oss på Facebook!

Kategorier:

Senaste inläggen:

Support

Min Bokhylla
Kontakt

Mina Sidor

Abonnemang
Bjud in en vän
Värdekod

Om oss

Om Storytel
Press
Affiliatprogram

Följ Storytel

StorytelFacebook
StorytelTwitter
StorytelYouTube
StorytelBlogg

Övrigt

Om cookies
Medlemsvillkor
Etiska Rådet