Julia Dufvenius, en inläsare som är för
Det kan inte ha gått någon förbi att vi här på Storytel är stora fans av Engelsfors-trilogin. För oss har Julia Dufvenius röst blivit synonym med tjejerna i böckerna, och kanske främst med Minou som är något av en huvudkaraktär. Vi fick därför en smärre chock när vi pluggade in lurarna och satte igång 50 nyanser av honom, även denna inläst av Julia. Ur hörlurarna ljöd Minous röst och det hon sa var allt annat än barnvänligt. En av kollegorna brast ut i ett chockat ”Nej men Minou…”. Samtidigt som vi blev smått förfärade gillar vi Julias röst och kan inte annat hålla med om att hon passar bra för rollen som Anastacia Steel. En person som så klockrent tar sig an både ungdomsböcker och vuxenerotik kan man inte annat än imponeras av. Vi blev nyfikna på hur det var att läsa in årets mest älskade och avskydda böcker.
”Jag är för!”
Det är en lugn och behaglig Julia som möter oss och det märks att hon är en person med stort fokus. Hon är eftertänksam och talar lugnt med en röst som får en att lyssna. Det första vi pratar om är givetvis vad vi tycker om 50 shades-böckerna. Det är en fråga som inte går att undvika. Alla har en åsikt säger Julia och berättar att hon har stött på många som fördömer böckerna och tycker att de är skräp, trots att de inte ens har läst dem. Jag bestämde mig tidigt för att ”jag är för” säger Julia och skrattar. Det verkar vara så det är, antingen är man med dom eller så är man mot dom.
Jag gillar böckerna säger Julia. Dom är annorlunda. För första gången är det mannen som är objektet. Det är om Christian Grey vi får läsa beskrivningar av hur han ser ut, hur han för sig, hur han klär sig, ända ner till hans välmanikurerade naglar. Om Ana vet vi i stället ingenting mer än att hon har mörkt hår säger Julia. Dessutom har Ana och Christian en kommunikation i böckerna som är ganska ovanlig i verkliga livet. De pratar öppet om allt och Ana säger ifrån när hon inte håller med eller känner sig bekväm med något. Det tycker jag är häftigt säger Julia.
Var det inte lite pinsamt att stå där i studion och läsa?
Nej inte alls svarar Julia självsäkert. Jag hade en kvinnlig ljudtekniker och vi började med att prata igenom boken ordentligt innan vi spelade in. På det viset tog vi bort alla pinsamheter. Jag har aldrig skrattat så mycket under en inspelning som den här säger Julia. Ibland går det bara inte att hålla sig med de här ordvalen. Hon tar ett exempel när ljudteknikern bad henne läsa om ett stycke.
- Kan du ta om det från mitten av sidan?
- Ok, från var?
- Från rad …
- Förlåt, men jag hittar det faktiskt inte, vad står det?
- Ja men från ”Analfisting …”
Julia skrattar gott och det är härligt att möta en person som tar saker med både humor och allvar.
Så hur gör man för att läsa in helt olika böcker och karaktärer?
Jag läser alltid en bok flera gånger innan jag går in i studion berättar Julia. Och jag läser långsamt säger hon. Jag tänker mycket på hur karaktärerna är och hur de låter. Oftast handlar det bara om att ändra tempo en aning. I Cirkeln talar till exempel vissa av tjejerna lite lång-sammare, andra lite snabbare och hetsigare. Det räcker ofta alldeles tillräckligt säger Julia. När jag läste in 50 nyanser av honom var jag noga med att läsa i en lite lägre ton för att kunna lägga kraft i alla de tempoökningar som kommer i boken.
Det märks att det är en proffsig inläsare vi talar med. Och en person som känner mycket för de böcker hon läser in. På något sätt har Julia lyckats pricka in flera av årets snackisar, från Engelsfors-trilogin till Felicia Försvann och Beate Grimsruds En dåre fri, och nu senast 50 nyanser av honom. Hon talar varmt om alla böcker hon har läst in och säger att det är lättare nu när hon kan välja mellan erbjudandena och bara läsa in böcker hon verkligen känner för. Hon säger också att inte är blyg för att höra av sig till förlaget när det är en speciell bok hon skulle vilja läsa in. Ibland går det, ibland inte säger hon.
Julia avslutar med att bjuda in oss till studion där hon just nu håller på att läsa in sista delen av 50 shades. Vi känner oss glada och ärade och säger att ja det vore ju himla trevligt. Så får vi se om vi vågar oss dit. Nästa bok som Julia vet att hon ska läsa in är Nyckeln, sista delen i Engelsfors-trilogin som släpps i slutet av nästa sommar. Just nu sitter författarna och smider planer för hur det ska gå för våra coola hjältinnor.
Vi konstaterar att vi alla väntar med stor spänning, och viss nervositet, på upplösningen. Har du inte läst Cirkeln, gör det nu! Eller lyssna på någon annan av Julias inläsningar.
Man kan förenklat säga att kvinnor föredrar långsammare handling och text, medan män vill ha snabbare action och bilder.
De bortglömda handlar om hur ett kvinnolik hittas i en skog, polisen kan inte identifiera henne. Tiden går men ingen vet var hon kommer ifrån. Tills en dag en gammal dam hör av sig och berättar att det kan vara en förståndshandikappad kvinna som hon många år tidigare vårdat på ett mentalsjukhus. Hur kan hon inte ha anmälts försvunnen? Vem är hon och vem ville henne så illa? Louise Rick börjar nysta i ett systematiskt undangömmande av “annorlunda” barn som pågått ända in på 1980-talet och måste samtidigt ta i tu med sina egna hemligheter.
Jag hade läst in en lärobok med inslag av skönlitterär text tidigare men det här var min första regelrätta roman och det var väldigt roligt att få läsa in den! Det krävs ett annat slags flyt i inläsningen av en genomgående berättelse som är spännande att försöka hitta. Att, som i det här fallet, klämma in 375 sidor på fjorton dagar är dock inget jag tänker försöka upprepa. Färre antal sidor per dag är klart att föredra. Och den lille ljudteknikern i mig, som lyssnar efter smackljud och annat och distraherar berättandet, honom kommer jag fortsättningsvis att försöka lämna utanför speakerbåset.
