Storytel
Intervju

Julia Dufvenius, en inläsare som är för

av: Märta den 01-11-2012 i kategorin Intervju

Det kan inte ha gått någon förbi att vi här på Storytel är stora fans av Engelsfors-trilogin. För oss har Julia Dufvenius röst blivit synonym med tjejerna i böckerna, och kanske främst med Minou som är något av en huvudkaraktär. Vi fick därför en smärre chock när vi pluggade in lurarna och satte igång 50 nyanser av honom, även denna inläst av Julia. Ur hörlurarna ljöd Minous röst och det hon sa var allt annat än barnvänligt. En av kollegorna brast ut i ett chockat ”Nej men Minou…”. Samtidigt som vi blev smått förfärade gillar vi Julias röst och kan inte annat hålla med om att hon passar bra för rollen som Anastacia Steel. En person som så klockrent tar sig an både ungdomsböcker och vuxenerotik kan man inte annat än imponeras av. Vi blev nyfikna på hur det var att läsa in årets mest älskade och avskydda böcker.

”Jag är för!”
Det är en lugn och behaglig Julia som möter oss och det märks att hon är en person med stort fokus. Hon är eftertänksam och talar lugnt med en röst som får en att lyssna. Det första vi pratar om är givetvis vad vi tycker om 50 shades-böckerna. Det är en fråga som inte går att undvika. Alla har en åsikt säger Julia och berättar att hon har stött på många som fördömer böckerna och tycker att de är skräp, trots att de inte ens har läst dem. Jag bestämde mig tidigt för att ”jag är för” säger Julia och skrattar. Det verkar vara så det är, antingen är man med dom eller så är man mot dom.

Jag gillar böckerna säger Julia. Dom är annorlunda. För första gången är det mannen som är objektet. Det är om Christian Grey vi får läsa beskrivningar av hur han ser ut, hur han för sig, hur han klär sig, ända ner till hans välmanikurerade naglar. Om Ana vet vi i stället ingenting mer än att hon har mörkt hår säger Julia. Dessutom har Ana och Christian en kommunikation i böckerna som är ganska ovanlig i verkliga livet. De pratar öppet om allt och Ana säger ifrån när hon inte håller med eller känner sig bekväm med något. Det tycker jag är häftigt säger Julia.

Var det inte lite pinsamt att stå där i studion och läsa?
Nej inte alls svarar Julia självsäkert. Jag hade en kvinnlig ljudtekniker och vi började med att prata igenom boken ordentligt innan vi spelade in. På det viset tog vi bort alla pinsamheter. Jag har aldrig skrattat så mycket under en inspelning som den här säger Julia. Ibland går det bara inte att hålla sig med de här ordvalen. Hon tar ett exempel när ljudteknikern bad henne läsa om ett stycke.

- Kan du ta om det från mitten av sidan?
- Ok, från var?
- Från rad …
- Förlåt, men jag hittar det faktiskt inte, vad står det?
- Ja men från ”Analfisting …”

Julia skrattar gott och det är härligt att möta en person som tar saker med både humor och allvar.

Så hur gör man för att läsa in helt olika böcker och karaktärer?
Jag läser alltid en bok flera gånger innan jag går in i studion berättar Julia. Och jag läser långsamt säger hon. Jag tänker mycket på hur karaktärerna är och hur de låter. Oftast handlar det bara om att ändra tempo en aning. I Cirkeln talar till exempel vissa av tjejerna lite lång-sammare, andra lite snabbare och hetsigare. Det räcker ofta alldeles tillräckligt säger Julia. När jag läste in 50 nyanser av honom var jag noga med att läsa i en lite lägre ton för att kunna lägga kraft i alla de tempoökningar som kommer i boken.

Det märks att det är en proffsig inläsare vi talar med. Och en person som känner mycket för de böcker hon läser in. På något sätt har Julia lyckats pricka in flera av årets snackisar, från Engelsfors-trilogin till Felicia Försvann och Beate Grimsruds En dåre fri, och nu senast 50 nyanser av honom. Hon talar varmt om alla böcker hon har läst in och säger att det är lättare nu när hon kan välja mellan erbjudandena och bara läsa in böcker hon verkligen känner för. Hon säger också att inte är blyg för att höra av sig till förlaget när det är en speciell bok hon skulle vilja läsa in. Ibland går det, ibland inte säger hon.

Julia avslutar med att bjuda in oss till studion där hon just nu håller på att läsa in sista delen av 50 shades. Vi känner oss glada och ärade och säger att ja det vore ju himla trevligt. Så får vi se om vi vågar oss dit. Nästa bok som Julia vet att hon ska läsa in är Nyckeln, sista delen i Engelsfors-trilogin som släpps i slutet av nästa sommar. Just nu sitter författarna och smider planer för hur det ska gå för våra coola hjältinnor.

Vi konstaterar att vi alla väntar med stor spänning, och viss nervositet, på upplösningen. Har du inte läst Cirkeln, gör det nu! Eller lyssna på någon annan av Julias inläsningar.

          

Vägen till Umbria, som en lök att skala!

av: Anna den 01-11-2012 i kategorin Författare, Intervju, Nyheter, Romaner

Berätta, vad handlar din bok om?
Oj. ”Vägen till Umbria” är fantasi kring känslor vävda runt samhällskritik och kärlek. Ett rent och skärt äventyr, men format som ett härligt trassel, där läsaren blir den som nystar. Cliffhangers, vridningar och vändningar! Karaktärer att älska, karaktärer att hata. Vissa lägger sig precis i mitten. Är den onde ond? Är den gode god? Vad avgör vem som är vad? Den ska vara svår. Svår på rätt sätt. Du får följa en mängd människor och kanske även andra underligheter, som från början kan verka oändligt separerade. Men allt eftersom märker du hur de ändå hänger samman. Frågan är hur? Varför längtar Gwendolyn så? Vad är Umbria? Varför vill Llera döda sin syster och vad är den där enorma svarta pelaren mitt i landskapet?

Boken är uppbyggd som en gåta, kan du ge några ledtrådar?
Få finns att ge. De kan ligga synliga som en vithaj på en skogsstig, eller sublima likt en albinokatt mot snöklädd bergvägg. Det du först tror dig veta, kan lika gärna vara dess motsats, beroende på hur uppmärksam du varit. Du inte bara läser ”Vägen till Umbria”. Du löser den. Men det underbara i kråksången är, att du inte behöver anstränga dig! Om du bara vill läsa en vanligt äventyr, är det precis vad du kan göra. Skala lökens yttersta lager. Vill du ha mer skalar du nästa. Och nästa. Och nästa. Tills mikroskop och stjärnkikare krävs.

Vägen till UmbriaDu gjorde några ändringar till ljudboken? Vilka är de och varför gjorde du det?
”Vägen till Umbria” är det första jag någonsin skrivit. Min debutroman. Mitt debutmanus. Jag visste ingenting, utan skrev bara rakt ut ur sinnet, genom fingertoppar och sömntunga ögon. Allt jag hade var en mening och det landade i 1,3 miljoner tecken som tillsammans formade ett fantastiskt äventyr. Men boken är bara början. En brokig början i min litterära karriär. Den blev en ouppfostrad men älskvärd skitunge. Så ren från yttre litterär påverkan det bara går, men samtidigt ohyfsad i sin form. Jag ändrade små saker. Knappt märkbara. I planeringen finns det en nyutgåva. Den ljudbok som nu kommer är dock ändå egen, oavsett Umbrias framtid. Nyutgåvan kommer att få den ansiktslyftning som behövs redigeringsmässigt. Alexandra som läst in boken har haft full frihet att låta sitt sinne styra språket här och var i ljudboken. Hon har målat den med ljuva färger i skarvarna. Utan att hon påverkat storyn. Hon har gjort det med bravur. Mina ändringar ger dock ljudbokslyssnaren lite mer. Lite extra. Sublimt. *fnittrar hemlighetsfullt…

Vilken genre tycker du att boken tillhör?
Äventyrlig science-fiction med apokalyptiska inslag tjyvparat med kärleksfylld fantasy i dess renaste form. Innehåller några adjektiv, ja.

Vilken stämning ska man vara i när man lyssnar på din bok?
Öppen. Eskapistisk. Avslappnad koncentration. Lyssnaren ger sig in i ett snår som liknats vid korsningar mellan tv-serien ”Lost”, filmen ”Inception” och den inte helt okända ”Sagan om ringen”. Jag vill att läsaren ska tänka till. Få idéer. Bygga upp och konstruera. Så sinnet får vad sinnet behöver. En utmaning!

Lyssna på boken här!

Beslöjad erotik

av: Anna den 31-10-2012 i kategorin Författare, Intervju

Clara Jonssons nya bok Begär kom ut för en tid sedan och vi lät våra lyssnare maila in frågor till författaren som vi sedan fick ställa till henne. Det vill säga, vi fick skicka dem per mail eftersom Clara Jonsson är en pseudonym för en, enligt förlaget, känd svensk författare. Böckerna om Clara Jonssons erotiska liv och leverne väcker nyfikenhet men vi märkte att just namnet på författaren bakom pseudonymen är det verkligt kittlande. Vem tror ni döljer sig bakom de beslöjade svaren?

Varför skriver du under pseudonym?
- Mina noveller är skriva utan en tydlig avsändare vilket ger läsaren möjlighet att fritt fantisera både kring texterna och kring vem som skrivit dem. Det blir mer spännande också.

Finns det någon risk med att skriva under pseudonym? T ex att folk hakar upp sig på vem du är snarare än vad du skriver?
Så fort du känner till vem avsändaren är förändras din relation till texten, författaren blir något att förhålla sig till. En pseudonym styr inte läsarens uppfattning om texten på samma sätt.

Anses det mindre ”kreddit” att skriva erotisk litteratur än andra genrer?
Absolut, sex platsar sällan i finsalongerna, i alla fall inte den där lusten beskrivs. En skruvad och sjuk sexualitet kan däremot få förekomma. Som om den var mer “konstnärlig”. Det är märkligt det där.

Tror du inte att fler skulle våga sig på att läsa erotiska böcker, t ex dina, om de kunde identifiera sig med författaren?
Nej, varför skulle det vara så?

Är det svårt att hålla isär dina olika böcker och karaktärer, dom erotiska och dom andra (vilka är dom?)?
Det är inte alls svårt, men som du förstår kan jag inte berätta om mina andra böcker…

Tror du att det finns manlig och kvinnlig erotisk litteratur och vad är skillnaden mellan hur män och kvinnor vill läsa om sex?
Den kvinnliga lusten är mer mångfacetterad än den manliga, om man ska vara krass. Lusten, kåtheten, är olika stark beroende på individen, men generellt så är ju till exempel den kvinnliga orgasmen så mycket rikare än mannens. Den kvinnliga sexualiteten har inte boomat till fullo ännu, men det är på gång.

Offentligt framställs kvinnor fortfarande som objekt och som till för mannens njutning, heteronormen är stark där. Privat finns det dock många män som har huvudvärk varje kväll och som inte riktigt orkar leverera, många fler än vad som görs gällande i tex porrfilm :) Man kan förenklat säga att kvinnor föredrar långsammare handling och text, medan män vill ha snabbare action och bilder.

Man ser sex överallt i samhället, på tv och i böcker. Folk verkar inte kunna få nog. Varför är det så?
Sex är spännande och det är skönt att bli upphetsad. Det har länge rått brist på bra erotisk litteratur, jag har försökt fylla tomrummet men det har behövts mycket mer.

Har du läst 50 shades of Grey, och vad tyckte du i så fall?
Det var en upphetsande bok till viss del, men ganska många tråkiga avsnitt som inte handlade om sex alls. I tredje boken tar det sig. Jag tycker att författaren kunde varit mer detaljerad och haft längre och mer utförliga sexscener.

Har du några boktips på erotiska böcker för en nybörjare?
Alla mina böcker!

Är du inte sugen på att berätta vem du är?
Nej.

Vad gör du om du blir avslöjad?
Det blir jag inte.

Har du något boktips, gärna ljudbok, till våra lyssnare?
Det får bli Begär.

Lyssna på Begär här!

Missa inte De bortglömda!

av: Anna den 26-10-2012 i kategorin Boktips, Deckare, Författare, Intervju

Sara Blædel svischar in i restaurangen och ser oförskämt fräsch ut. Det är Bokmässans andra dag. Vi och i stort sett alla i mässlokalen ser lite kantstötta ut efter kvällen före. Men inte Sara, och när vi avundsjukt frågar henne hur hon lyckats så säger hon att hon lärt sig med åren att inte nattsudda, åtminstånde inte första kvällen på mässan.

Vi träffar Sara Blædel med anledning av att hon kommer ut med en ny bok på svenska i höst. Hon har tidigare 4 titlar i Sverige. Hennes senaste, De bortglömda, har hyllats av både kritiker och publik i hemlandet Danmark.

Blædel har i sina deckare hela tiden haft två huvudkaraktärer som hon växlat mellan, kriminalinspektören Louise Rick och hennes vän journalisten Camilla Lind.

Du har själv jobbat som journalist förut, är Camilla ditt alter ego?
Nej, egentligen inte. Jag tänkte när jag skrev första boken att huvudpersonen skulle vara en journalist, för att göra det enklare för mig. Men sen märkte jag att det är mer intressant att använda en polis, man kommer närmare brottsarbetet och att ha två huvudpersoner öppnar helt nya vinklar på berättelsen. Jag har fått stor hjälp av Köpenhamnspolisen och samarbetat mycket med dem. Det finns några jag alltid kan ringa om jag behöver veta hur det egentligen går till att lösa ett brott, eller som i min senaste bok, hitta försvunna personer.

De bortglömda handlar om hur ett kvinnolik hittas i en skog, polisen kan inte identifiera henne. Tiden går men ingen vet var hon kommer ifrån. Tills en dag en gammal dam hör av sig och berättar att det kan vara en förståndshandikappad kvinna som hon många år tidigare vårdat på ett mentalsjukhus. Hur kan hon inte ha anmälts försvunnen? Vem är hon och vem ville henne så illa? Louise Rick börjar nysta i ett systematiskt undangömmande av “annorlunda” barn som pågått ända in på 1980-talet och måste samtidigt ta i tu med sina egna hemligheter.

Hur kom det sig att du skriver om det här?
Det började med att jag skulle skriva om försvunna personer och började forska i hur många som försvinner spårlöst i Danmark varje år. Det visade sig att ca 15-16 stycken aldrig hittas igen men de flesta av dem försvinner frivilligt. Sen snubblade jag över det här med mentalvårdsinstutitioner och blev fullständigt chockad över hur barn har behandlats där, ända in i väldigt modern tid. Att det var helt etablerat att man lämnade ifrån sig sina handikappade barn till en institution och att de då fullständigt skiljdes från sina familjer och aldrig träffade dem igen. Vården för de här barnen var helt undermålig och de sågs som skamliga och ovärdiga.

Sara berättar att hon fått mail från personer som läst boken och som arbetade med att vårda de här barnen på 80-talet. De bekräftar att beskrivningen av hur behandlingen gick till är alldeles korrekt och att det så här efteråt känns fruktansvärt att läsa om hur det var, men att de då aldrig reflekterade över att det skulle kunna göras annorlunda.

Du skriver rätt hårdkokta böcker och ofta om utsatta kvinnor, skulle du kalla dig politisk?
Nej jag har ingen särskilt politisk agenda men jag vill beskriva verkligheten för utsatta människor. Och jag vill verkligen öppna ögonen på dem som tror sig veta hur man ska leva. Där använder jag mina två huvudpersoner för att belysa vad som är skevt när man vill pressa normer på folks liv. Att leva utan en partner eller att leva med någon men välja att inte skaffa barn, sånt kan provocera vissa och det retar mig.

Du är vän med Åsa Larsson, Sveriges mest populära deckarförfattare, hur blev ni kompisar?
Det började med att jag intervjuade henne på scen under bokmässan i Köpenhamn, sen gjorde vi tvärtom när hon pratade med mig på ett event i Sverige. Vi gillade varandra direkt och det är otroligt berikande att kunna prata med en annan författare. Jag tycker att man ska hjälpa varandra, tipsa, peppa, hellre än att se varandra som konkurrenter. Åsa är så otroligt duktig och dessutom rolig och trevlig, vi har haft väldigt kul ihop. (Bilden: Åsa och Sara på scenen tillsammans!)

I Danmark har de svenska deckarromanerna länge varit väldigt populära men av någon anledning har de danska inte gjort samma succé i Sverige, är vi så olika?
Nej, jag tycker tvärtom att vi är väldigt lika. Den stora skillnaden finns mellan Norden och de anglosaxiska deckarna. Hos oss är böckerna oftare karaktärsdrivna, de engelskspråkiga är mer hårdkokta och mindre realistiska egentligen.

Intervjutiden är slut och kaffet urdrucket. Sara strax intervjuas på en scen i mässhallen och vi kan känner oss mycket nu piggare efter den här danska energikicken.

Nu hoppas vi på en rejäl dansk deckar-våg över sundet. Sara Blædel och Jussi Adler Olsen är de första kungligheterna men förhoppningsvis kommer fler efter dem.

Lyssna på De bortglömda här!

Lars Rambe, ingen koftkuf direkt.

av: Anna den 18-10-2012 i kategorin Boktips, Deckare, Din röst, Författare, Intervju

Varje gång vi på Storytel träffar en författare blir vi lika fascinerade och lämnar alltid mötet med viljan att sluka allt som personen har skrivit. Det är något visst med att höra en författare berätta om sin bok. De pratar om sina karaktärer som att de vore levande personer och berättar om handlingen på ett sätt som drar in en i historien och man suktar efter mer. Föga förvånande att författare är bra berättare kan man tycka. Att de också är bra marknadsförare borde inte vara en självklarhet. Men den bästa säljaren är givetvis alltid den som brinner för sin produkt.

När vi träffar Lars Rambe, författare till Strängnäs-serien, visar han sig vara allt annat än den där koftkufen som sitter instängd på sin kammare och författar. Tvärtom brinner han för att sprida sina böcker och tror starkt på att jobba tillsammans med andra författare i nätverk för att hjälpa – och bli hjälpt.

Lars har en bakgrund som advokat men gick, som så många andra, och drömde om att skriva böcker. Skillnaden mellan honom och många andra var att han gjorde slag i saken. I sann advokatanda gjorde han ett avtal med sin fru som innebar att han fick ett år för att skriva en bok och få den utgiven. Ett år för att förverkliga sin dröm.

Där och då började han skriva på deckaren Spåren på bryggan. Planen var att ”gräva där han stod” och boken utspelar sig därför i en miljö som han var väl bekant med, nämligen Strängnäs och Mariefred.

Att skriva var den lätta biten berättar han och när det var färdigt började arbetet med att få boken läst. Ett stort projekt med att sälja boken och få den läst drog igång efter att Rambe fattat beslutet att ge ut Spåren på bryggan på eget förlag.

Det stora genombrottet kom en dag när han stod på Hedengrens bokhandel och visade upp sin bok för killen i kassan. Killen klämde och kände på boken och sa direkt att det här verkar ju spännande. På rekommendation från killen ifrån bokhandeln skickade Lars in boken till Pocketförlaget. Snart fanns boken ute som pocket och innan han visste ordet av toppade den försäljningslistor ända borta i Italien.

Rambe har många bollar i luften, jobbar fortfarande deltid som advokat, skriver och är med och driver förlaget Hoi – ett helt nytt sätt för författare att ge ut böcker (läs mer om dem här). Det återspeglar sig även i hans sätt att skriva.

”Jag vill alltid förnya mig när jag skriver” säger Lars och förtydligar, ”Min första bok är en pusseldeckare i klassisk anda som har liknats vid Morden i Midsomer. Skuggans spel, nummer två i serien, handlar också om journalisten Fredrik Gransjö men det mer en actionfylld thriller i högt tempo. Nästa bok i serien kommer bli en politiskt laddad deckare.”

Lyssna på Skuggans spel här.

Krimineller att sätta i halsen.

av: Anna den 18-10-2012 i kategorin Boktips, Deckare, Författare, Intervju

Vi träffade Aino Trosell vid ett stimmigt bord på Bokmässan i Göteborg tidigare i höstas. Aino är en snabbtänkt och mycket vältalig person. Det händer flera gånger under samtalet att vi liksom tappar bort oss när hon pratar för hon har ett så behagligt sätt att berätta, allt blir liksom en saga vi inte riktigt vill ska ta slut.

Vi börjar med att prata om hennes senaste novellsamling, Krimineller. Själva ordet har hon kommit på själv (och tagit patent på!) och hon beskriver det som ”Svarta karameller att sätta i halsen”. Kriminellerna kom hon på när hon körde bil hem efter föreläsningar och boksingeringar. Kvällarna var mörka och skogsvägen hem till huset slingrig och lång. För att hålla sig alert hittade hon på korta berättelser som hon berättade för sig själv och senare skrev ner.

Krimineller innehåller 6 noveller vars huvudperson är Trosells kända deckarhjältinna Siv Dahlin och är inlästa av Marie Richardsson. Lika många som handlar om vad Aino själv kallar ”dysfunktionella yngre män” och de läses av Jakob Eklund (hon tipsar om Jakobs vafan-film på youtube). Några noveller har verklighetsbakgrund, några liknar skräcknoveller en del är mer av humoristisk karaktär.

En verklighetsbaserad novell handlar om den knivmördade lärarinnan Selma Dahl från Malung, ett brott som fortfarande är olöst och numera preskriberat men som ändå fortsätter att förbrylla. Selma var över 80 år och bodde ensam i en stuga utanför samhället. Hon var en vänsäll och harmlös person som gjorde mycket litet väsen av sig men som en dag 1971 hittades brutalt mördad i sitt eget kök. Ingenting var stulet, spåren efter mördaren mycket få och den enda bloddroppe som  kunde misstänkas ha kommit från mördaren förstördes så att senare tiders DNA-metoder inte heller kunnat närma sig gåtans lösning.

Här sitter vi nu med öppen mun och väntar på att Aino ska fortsätta berättelsen men hon byter rappt spår och beskriver suggestivt en av de andra novellerna: En julaftonskväll, två unga människor i en bil genom ett snöig, enslig landsbygd. Bilen kör i diket, den unge mannen lämnar kvinnan i bilen för att hämta hjälp vid närmsta gård men gubben i huset uppträder märkligt och vägrar hjälpa till…

Ja, sådär är hon, suger in oss i sina sagor så vi glömmer våra frågor hela tiden. Men vi nyper oss i armen och nyktrar till:
Du är ovanlig, du skriver både deckare och romaner, hur kommer det sig?

Jag skrev boken Ytspänning och den tilldelades ett deckarpris trots att jag inte tänkte på den som en deckare när jag skrev den. Det var mycket överraskande men också befriande att få tillträde till en annan genre. Det var prestigelöst och öppet och jag har sedan dess trivts mycket bra i genren även om jag varvar med att skriva romaner också. För mig är det nödvändigt att byta format då och då. Viktigast är att formatet ska anpassa sig efter historien, aldrig tvärt om.
Min senaste roman Hjärtblad var väldigt tung att skriva, den rev upp många tankar och krävde ett enormt förarbete så att skriva kriminellerna efteråt var en ren fröjd. Dessutom anser jag att novellskrivande är rena författarskolan, nyttigt och roligt på samma gång.

Vi börjar prata om ljudböcker och det visar sig att Aino har ett varmt förhållande till ljudböcker och en engagerad lyssnare. Hon rekommenderar varmt en inläsning som Sven Wollter gjort av hennes egen kortroman På en öde ö i havet. ”När han läser den blir den bättre än originalet”. Provlyssna här på Ainos egen sida.

Strax jagar Aino vidare till nästa intervju och vi står ensamma kvar suktandes efter en stor påse salta Krimineller.

Allt du vill veta om Clara Jonsson!

av: Anna den 05-10-2012 i kategorin Författare, Intervju

Känner ni Clara Jonsson? Pseudonym för hemlig svensk författare som skriver populära erotiska noveller. Nu har vi fått chansen att ställa frågor till hen! Vad vill ni veta? Skriv frågorna här i kommentarsfältet eller på vår facebook-sida. Om någon vet vem som ligger bakom pseudonymen är ni också välkomna att tipsa!

Helene Tursten, Sveriges första Deckardrottning!

av: Anna den 04-10-2012 i kategorin Deckare, Din röst, Författare, Intervju

Helene Tursten är en cool katt som är en av våra första Deckardrottningar, innan begreppet ens var uppfunnet. Vi träffade henne mitt under den hektiska bokmässan i Göteborg. Dagen till ära har hon klätt sig i lila för att matcha sin nya bok, I skydd av skuggorna, som upptar en hel vägg i Piratförlagets monter och glänser i lila. Vi får pusta ut i ett litet krypin i förlagets monter, att få sitta ner en stund är en uppskattad lyx.

Storytels egna ljudboksförlag Din röst har nyligen gett ut Turstens allra första bok, Den krossade tanghästen, som ljudbok och vi är förstås nyfikna på vad hon tycker om det och om hon ens kommer ihåg den? 

Det gör hon definitivt och historien om hur den skrevs är både sorglig och väldigt imponerande.

Helene Tursten arbetade som tandläkare men fick en svår reumatisk sjukdom. Hon trodde länge att hon skulle kunna komma tillbaka till jobbet som tandläkare men det gick helt enkelt inte.

”Vad göra? Jag började skriva och översätta artiklar, skriva noveller. Småsaker i början men jag lärde mig snabbt. Jag gick en kurs på ABF för att ens lära mig att starta en dator” skrattar hon.

Men varför just skriva?
”Jag har alltid varit bra på att skriva, lärde min läsa själv med hjälp av Kalle Anka när jag var fem år. Nu fick jag en bra idé till en bok och satte igång. Maken hade varit polis och gav en inblick i hur polisarbete egentligen går till och jag ville beskriva kvinnliga poliser på riktigt, som vanliga människor med hem och barn, villa och Volvo. Inte som övermänniskor utan förankring i vardagen.

Två timmar om dagen under ett år skrev hon på boken. Ett litet förlag i Göteborg, Anamma förlag, antog den och det var början på ett helt nytt kapitel i livet för Helene.

Samma år som boken kom ut instiftades Polonipriset av tidningen Jury för att uppmuntra kvinnliga författare att skriva deckare. Tursten nominerades tillsammans med Liza Marklund och Inger Frimansson. Det tog inte många år innan priset slutade att delas ut, det fanns helt enkelt inget behov längre eftersom en veritabel flod av kvinnliga deckarförfattare såg dagens ljus. Nu är svenska deckare kända över hela världen för som ”Swedish Crime”. Helene själv säljer ungefär 25-30% av sina böcker i Sverige, resten främst i Tyskland.

”Jag kunde ju aldrig drömma om att det skulle gå så bra. Nu signerar jag min tionde deckare på bokmässan, det finns 12 filmer baserade på mina böcker och jag är kompis med Jan Guillou! Men det klart jag får betala för det också, jag är ju inte frisk, jag måste äta speciell mat och under en sån här mässa är det omöjligt att ta det så lugnt som jag borde.”

Vad har du för relation till ljudböcker?
”Jag lyssnar ganska mycket, gärna i bilen. När min man och jag ska åka nånstans lyssnar vi alltid och jag slogs med mitt gamla förlag för att få ge ut böckerna som ljudböcker också. Dom var inte så pigga på det och det är en stor anledning till att jag bytte till Piratförlaget.

Vi undrar om hon inte är sugen på att läsa in sina böcker själv men nej, andra gör det bättre menar hon. Angela Kovàcs, som spelar Irene Huss i filmerna är även inläsare men tyvärr har hennes schema aldrig passat för att läsa in Huss-böckerna.
Synd, enas vi om, det hade ju passat extra bra.

Efter bok nummer tio har hon nu en ny thriller-idé som ligger och väntar i huvudet men först måste hon skriva synopsis till sex nya Irene Huss-filmer som inte är baserade på böcker. Manuset skriver någon annan men själva idéerna är det Helene själv som har hand om.

Vi frågar om inte hennes egen bild av vem Irene Huss har överskuggats av film-Huss?
”Nej, faktiskt inte. Jag hade skrivit så många böcker innan de började filmas, karaktären är redan så rotad i mig att den inte rubbats. Sen är Kovàcs så bra i rollen att det inte stör, hon har verkligen lyckats fånga Irenes styrka och fysiska närvaro.”

Hur hänger du men då, det var ju länge sen din man var polis nu?
”Jag har fått prya på polisstationer och så har jag kontakter som jag kan ringa och fråga saker. Jag läser facklitteratur och pratar med specialister inom alla möjliga områden. Men det har ju verkligen hänt mycket sedan 1997 när jag satt och skrev första boken, då hade ju inte poliser ens varsin mobiltelefon.”

Har du något boktips till Storytels kunder?
”Jussi Adler Olsen, Kvinnan i rummet. Superspännande och bra!”

Så är vår tid ute och vi måste resa oss och ge oss ut i det myllrande bokmässehavet igen.

Lyssna på Den krossade tanghästen här!

 

Alfons pappa läser in bok för Storytel

av: Märta den 26-09-2012 i kategorin Intervju, Nyheter

Idag släpper vi thrillern Skuggans spel, en actionfylld deckare som utspelar sig i slumrande Mariefred. Boken är inläst av Henrik Norman och Skuggans spel är den första ljudboken han har läst in (men långt ifrån sista hoppas vi). Vi tycker att Henrik har gjort ett suveränt jobb och tog chansen att ställa några frågor till honom.

Hur var det att läsa in en ljudbok för första gången? Nervöst, roligt, jobbigt, svårt? Drömde du om boken på nätterna?
Jag hade läst in en lärobok med inslag av skönlitterär text tidigare men det här var min första regelrätta roman och det var väldigt roligt att få läsa in den! Det krävs ett annat slags flyt i inläsningen av en genomgående berättelse som är spännande att försöka hitta. Att, som i det här fallet, klämma in 375 sidor på fjorton dagar är dock inget jag tänker försöka upprepa. Färre antal sidor per dag är klart att föredra. Och den lille ljudteknikern i mig, som lyssnar efter smackljud och annat och distraherar berättandet, honom kommer jag fortsättningsvis att försöka lämna utanför speakerbåset.

Jag drömde inte om boken på nätterna men den upptog onekligen större delen av min vakna tid under en intensiv period och då tedde sig verkligheten utanför rätt perifer…

Hade du några speciella tankar om hur du skulle läsa?
Jag tror jag hade en rätt klar bild av hur jag skulle läsa: att lägga något band på lusten att gestalta olika karaktärer, så att det inte ställer sig i vägen för berättelsen, och samtidigt försöka ge dialogen en lätt färgning, så att det inte blir för torrt.

Vad tyckte du om boken?
Jag tyckte mycket om Lars bok. Han har en förmåga att tydliggöra varje karaktär, som jag verkligen uppskattar, och för dessutom fram en rad starka och intressanta kvinnor bland alla män i kriminallitteraturen.

Lyssnar du själv på ljudböcker? Har du någon favoritinläsare i så fall?
Som svar på frågan om jag lyssnar på ljudböcker måste jag ärligen säga, att fram till nu har jag bara lyssnat på mig själv… Det hänger nog mycket samman med att jag älskar att läsa, att ha texten framför ögonen. När sedan det här dök upp, avstod jag aktivt från att lyssna på någon inläsning eftersom jag inte ville skapa mig en bild av hur man läser in ljudböcker. Men nu när jag läst in en själv, så har nyfikenheten väckts, och jag kommer nog därför snart att också kunna räkna mig som lyssnare.

Vad gör du när du inte läser in ljudböcker?
Jag arbetar som skådespelare och gör mycket röstjobb, just nu spelar jag till exempel in som berättare för en kommande programserie på SVT. Emellanåt syns jag också i bild på TV och film och så står jag på scen naturligtvis, senast som Alfons pappa i en familjeföreställning på Intiman i Stockholm. Vilken nästa pjäs blir är inte riktigt klart men jag har precis varit på audition för en som jag hoppas mycket på!

Lyssna på Skuggans spel här!

Vem kom först, Sauk eller Silfverbielke?

av: Märta den 24-08-2012 i kategorin Intervju, Nyheter

Ibland händer det. Den där perfekta kombinationen av karaktär och inläsare som gör att ljudboken blir ett alldeles eget fenomen. Så var det när En nästan vanlig man kom ut för ett par år sedan. Plötsligt pratade alla om den obehagliga psykopaten Silfverbielke och i samma andetag nämndes alltid Stefan Sauks tolkning av densamma. Det var som att den ena inte kunde existera utan den andre och som att de två hade gett ljudboken ett eget liv bortanför den tryckta boken.

Många skulle säkert tycka att det var obehagligt att för-knippas med Sveriges för tillfället mest omtalade psykopat men det verkar inte vara något som berör Stefan Sauk. Han berättar själv att det som fängslade honom från början var just böckernas råhet. Det finns något fascinerande över en person som är så totalt hämningslös och frånkopplad från verkligheten. Man kan riktigt känna obehaget när man läser säger Stefan.

Silfverbielke verkar dessutom bara bli mer skruvad med tiden berättar Stefan, och i Återvändaren är han värre än någonsin. I sista boken, som släpps om ett par veckor, har Silfverbielke tvingats till landsflykt men han är besatt av sin psykiater Mariana Granath som han har lämnat kvar i Sverige. Han tycks också bli mer och mer besatt av hämnd för varje dag som går säger Stefan.

När vi fick träffa mannen bakom Silfverbielke var vi förstås nyfikna på hur man går in i rollen som en psykopat. Hur förbereder man sig?

“Jaaa, jag brukar värma upp genom att gå ut och strypa 15 katter som jag sen tar hem och sprättar upp” skämtar Stefan och visar med en demonstrativ gest hur han skulle gå tillväga. Med mer allvar berättar han sen att det inte finns några genvägar för att bli en bra inläsare. Det gäller att förbereda sig väl och läsa boken innan. Gör man inte det kan det dyka upp obehagliga överraskningar när man kommer till slutet berättar han, något han själv har lärt sig den hårda vägen.

Det andra som är otroligt viktigt berättar Stefan är att vara fokuserad och inte stressa. När man går in i studion måste man lämna resten av världen ute och helt gå in i sig själv. Där skiljer sig inläsaryrket mycket från jobbet som skådespelare. När du läser in en ljudbok sitter du helt ensam i studion och måste ha totalt fokus under 3-4 timmar säger Stefan. Något som vi hör från vår källa i studion att just Stefan Sauk är känd för att göra.

På frågan om Stefan har någon drömbok som han skulle vilja läsa in svarar han att det har han redan gjort: Och solen har sin gång av Ernest Hemingway.

Stefan lämnar oss med ett boktips åt Storytels lyssnare: Jussi Adler Olssons böcker, som han själv har läst in, menar Stefan är något utöver det vanliga. Han beskriver dem som en blandning mellan James Ellroy och George Pelecanos; otroligt välskrivna och mer åt crime noir-hållet. Ett bra boktips att fylla tiden med innan Återvändaren släpps om två veckor. Och har du inte lyssnar på En nästan vanlig man än så har du tid att göra det nu. Det är en bok som ska höras!

Återvändaren släpps hos Storytel i september 2012.

Nästa bok om Silfverbielke, Uppgörelsen kommer våren 2013.